Ikväll bloggar inte Lilla Blå. Ikväll avnjuter hon Francis Ford Coppolas 20-talsorgie, filmen Cotton Club. Gangsterkungen Dutch Schultz. Jazz så det ryker. Dixie Dwyer. Mario Puzo stod för manus. Bob Hoskins finns med. Nicholas Cage. Richard Gere. Gregory Hines. Tom Waits. Och så Lilla Blås ögon. Stora ögon…
…see ya, folks…
- Jävlar, den bollen kändes tung. Men vilken projektil!
- Andy, var är valpen?
Gå aldrig och lägg er med blött hår. Vaknade imorse och såg mig i spegeln: lockigt på den vänstra sidan av skallen, platt på den högra. Och där bak… var är mitt hår???
Åh nej, säger jag högt och försöker låta beklagande samtidigt som hjärtat bankar iväg och lyckohormonerna sprätter i blodet. 50% rea på parfymer nu i höst. Voj, voj. Stackars plånbok!
Jag som precis fått hem en bamsekartong från Landet Bortom Haven med ett tiotal dofter. Ska jag nu verkligen nappa på erbjudandet som damp ned i mejlboxen imorse? Under den närmaste månaden har de halva priset på några hundra dofter. Halva priset!!!
Jo, jag samlar på dofter. Intresset har följt mig hela livet, sedan tidig barndom, och har aldrig avtagit. Tvärtom. Som sexåring bytte jag iskallt bort min (egentligen syrrans) Barbiedocka mot en parfymflaska. En tom sådan dessutom. Men den var ju så vacker.
Sedan ägnade jag barndomen åt att samla luktegott-flarror på löpande band. När jag kom upp i tonåren hade jag en försvarlig samling som stod i hyllan och rymde doftminnen från flera år och många människor och situationer. Men en dag fick jag hjärnsläpp, tröttnade på samlingen och hivade den på soptippen. Denna akt, folks, är nästan att jämställa med förstörelsen av biblioteket i Alexandria. Hur kunde jag? Vad fan tänkte jag egentligen? Jag hade givit min högra arm för att ha kvar de flaskorna idag.
Men men… åren gick och jag sniffade mig fram genom tillvaron. Lukter av allehanda slag intresserade mig. När jag blev vuxen insåg jag att detta ville jag forska om. Hur näsan styr tillvaron i en grad som de flesta inte ens kan föreställa sig. Jag studerade flitigt på universitetet, jag sökte forskningsanslag, jag var entusiastisk till max. Allt som rörde näsan fick mitt odelade intresse. Men tiden gick, jag blev sjuk och jag tappade ångan - brist på pengar och brist på ork. Började arbeta med annat.
Men även om jag inte längre kastar mig över de senaste forskningsrapporterna så är intresset för luktsinnet stort. Jag koncentrerar det idag till parfymer (och choklad…och whisky… och absinthe… och ostar… och allt annat smarr man kan lukta på). Följdaktligen har jag börjat samla dofter igen. Idag har jag inga dockor att byta med, men gudskelov en lön att investera i min hobby. Så samlingen växer. Kylskåpet fylls av mer än ost och honung.
Men hur ska jag nu göra? Köpa? Låta bli? Tagga ned? Slå till? Zabbididabb zabbididabb. Jag funderar lite till…
Lilla Blå Bloggen ska vara grön. Inte bebisblå. Grön. Och skön. Åtminstone ett tag till. När Lilla Blå själv får välja.
Gårdagens tillfälliga ljumma blå excess kan härmed anses vara överspelad. Glömd. Preskriberad.
- Så vad säger du, fegis? Jag binder dig vid grindstolparna och lämnar dig där i regn och blåst. Står du fortfarande upp efter en vecka med stövlarna på så har vi sex. Vintagesex.
Han sneglade ut genom fönstret mot regnovädret. Kunde han få tänka lite på saken?
- Pytt heller!
Blogginspektör Bodström infann sig reglementsenligt efter Julias anmälan mot Lilla Blå Bloggen, där det enligt Julia inte bara förekom snusk och osedligheter utan även begravda hundar.
Märta, som var nykissad och nedlugnad, blandade saft och tog fram småkakor.
Blogginspektör Bodström lät sig väl smaka. Han tyckte så mycket om sitt arbete. Varje dag fick han läsa snusk och osedligheter, träffa fruntimmer och dricka blandsaft. På Länsstyrelsen var det mycket tråkigare.
Idag ville Pål Pommac visa en större bild av sig själv. Som om det skulle göra någon skillnad.
En av världens bästa Majsor (se bloggrollen) har gjort det! Efter flera dagars vandring i Nepal, med sprängande huvudvärk, stretar hon sig över gränsen i passet som mäter 5416 meter över havet. Hon tycker det är bland det bästa hon gjort i hela sitt liv!
Majsan är hög!
Jag är stolt över Majsan!
Vilken kvinna!
Nu får det vara slutsurat för Lilla Blå. Det här smäller ju högre än ljudet från ett luftgevär. 
