Inre monolog, söndag fm

Lyft på blyröven, Lilla Blå.

Jamen det regnar ju ute.

Lyft på arslet, du hör vad jag säger! Gör någonting!

Ja, ja…tjöta!

Det var en gång…

 Året var 1994. Platsen: Mejeriet i Lund. (Majsan, detta är för dig som blev snodd på konfekten i fredags).

Foto: Jesper Jakobsen

Lilla Blå gör en upptäckt

Käkar lite ostbågar. En ramlar ned i urringningen. Ned med näven och dra upp. Stoppa i munnen. Tuggatuggatugga. Krofs krofs.

….?

Äh, ned med näven igen. Drar med fingret mellan brösten. Luktar på fingret. Gud, så gott jag luktar! Gud, så gott jag luktar!

Säga vad man vill om parfymen Bandit, men den sitter som en smäck på mig. I evigheter.

Käre onkel T

Jag har en gammal onkel. Nä, jag snackar inte om Farbror Gösta nu, utan om min onkel T, en livsnjutare som en gång lärde mig en viktig sak om böcker: böcker bryr sig inte om tid.

För många år sedan visade onkel T mig sin stora deckarsamling. Han hade hyllmetrar och åter hyllmetrar av deckare uppradade i sitt hus. Jag undrade vad han tyckte om dem?

- Du, det vet jag inte. Jag har inte läst dem ännu.

För mig var detta obegripligt. Hur kunde man köpa böcker i hundratal utan att läsa dem??? Men onkel T bara log och sa att när han blev gammal skulle han kunna läsa hur mycket som helst. Just nu hade han inte tid, sa han. Jobbet och familjen upptog hela hans vardag. Men det gällde ju bara ”just nu”.  Böckerna sorterade han därför kärleksfullt i sina bokhyllor. Tryggt förvissad om att de inte skulle springa iväg utan snällt vänta ut honom.

Under mina stressigaste universitetsår, där högarna med ”måste-böcker” kunde hålla mig sömnlös i veckor, tänkte jag ibland på onkel T och hans deckarsamling. Inte blev han stressad av att ha böcker i drivor omkring sig. Hans framförhållning var makalös. Han var med i bokklubbar fast han visste att han inte skulle läsa de böcker han köpte förrän om 10, 20 eller 30 år! Samtidigt såg jag  mina medstudenter bryta ihop, en efter en, bara för att de inte hann läsa allt de ville, allt de borde, allt de måste. Jag funderade och insåg att onkel T hade kommit på något viktigt här. Böcker bryr sig inte om tid.

Idag är onkel T änkling, han lever ensam i sitt hus och han läser deckare. Han har ett helt rum fullt. Han njuter. Han har samlat böcker som andra samlar vin. Onkel T vet att en god bok låter sig inte stressas.

Jag har tagit hans lärdom till mig. Jag köper många böcker. Trots att jag vet att jag kanske inte har tid – just nu. Men imorgon, eller nästa månad, eller nästa år… eller när jag går i pension… då har jag tid. Jag är bara glad över att jag är så priviligerad numera att jag kan köpa de böcker jag vill ha. Men de stressar mig inte. Inte numera. Jag är bara glad över min boksamling. Den står där så troget och tyst och väntar på mig som en riktigt god vän. Oavsett hur jag snor och far omkring. Den bara väntar. Det är skönt att veta.

Ikväll läste jag ett inlägg på en blogg där en studerande med uppsatsågren hade dåligt samvete för att hon köpt en hög böcker fast hon egentligen ”inte hade tid”. Det fick mig att tänka på onkel T. (Tack Missy). Visst, man ska leva som om varje dag var den sista. Man ska leva i nuet. Jo, jo, det där brukar jag i vanliga fall skriva under på. Men inte när det gäller böcker. Det har onkel lärt mig. För böcker bryr sig inte om tid.

Go och fin

Idag har jag rökt min hittills dyraste cigarr. En handrullad historia från långt bortom haven. Den är inte slut ännu. Det kvarstår flera cm. Den tycks ta en evighet att röka. Men man ska ju inte ha bråttom med de däringa pinnarna. Man ska softa lite. Ta sig tid. Kontemplera. Begrunda tillvaron.

Så då gör jag det.

Jag har skämt bort mig idag. Den senaste veckans blues skulle jagas iväg, bestämde jag mig för imorse, och dagen har ägnats åt promenader i regn, konstutställning, smarrig matlagning och sedan en Highland Park och min lille pinne (som inte var så liten).

Nu sitter jag här, lite halvsnurrig, go och fin. Har trampat igenom Tom Waits hela 70-tal samt ”Blood Money” på stereon. Inser att jag längtar till Prag. Brukar alltid åka dit i september. Så icke i år. Men snart får det bli en liten tripp ned till denna goa, färgstarka vackra stad. Jag börjar känna mig hemma där nu.

Nästa helg drar jag ut till kära ön. Det ska bli gott att ”isolera” sig omgiven av endast hav, måsar och starka höstvindar. Ett litet litet hus. En tupp som gal i fjärran. Tystnad tystnad tystnad. Morgonkaffe med dörren öppen ut mot trädgården, doften av regn och våt jord. Lite P1. Sedan jobba. Vara duktig flicka. Ta paus. Gå långpromenad. Oavsett väderlek. Blicka ut över nejderna, den svarta jorden, se en och annan bonnjävel i sin traktor. Men för övrigt: tystnad tystnad tystnad.

Sedan hem igen, ordna middag. Fälla ihop datorn, duka bordet. Tända ett ljus. Se skymningen falla utanför. Äta, läsa god bok, lyssna lite till P1 på den lilla transistorn – bara för att höra någon annans röst. Dra ned gardinen. Krypa i pyjamasen, tassa över golvet, ned mellan nystrukna lakan. Ligga där i mörkret och lyssna till tystnad, tystnad och mera tystnad. Sova, trygg som ett barn. Gör inget om man glömmer låsa dörren. Inte på kära ön.

Men Tom Waits får nog komma med i resväskan. Ifall jag får ett hugg av längtan. Kanske en cigarr också. Vi får se. Men det är nästa vecka. Ikväll är ikväll. Jag har tre cm kvar att puffa på. Softa lite. Ta mig tid. Kontemplera.

Imorgon har Glyptoteket fritt inträde. Det har de alltid på söndagar. Jag har inte varit där på evigheter. Kanske en liten middagsutflykt till deras konstsamlingar?Jag får se.

Lördagskväll nu. Softa bananer. Jag funderar lite kring ingenting. Det känns rätt bra. Har ni det bra?

Med eller utan…

 - Andy, vilken fin hösttröja!

- Öh, jag har ingen tröja…?

När Andy får oväntat besök

 - Vad stirrar du på, Andy?

- 47 stycken!!! 47 amerikanska besök på bloggen nu ikväll. Alla har tittat in här för att läsa om mig.

- Kan de svenska då?

- Nä, det är därför de galopperar iväg igen… Men jag hann räkna dem. 47 stycken från Amerika. Det var väl fint?

- Ja, sketafint, Andy. Ta ned armen nu så går vi och lägger oss.

När får Mejeriet sin åsna?

 En åsna vid namn Lolo brukade trava runt i lokalen. En gång i tiden hade han släpat fisk, men nu åtnjöt han full frihet på Lapin Agile, Montmartres vattenhål i Paris, där utfattiga konstnärer kunde hänga nätterna igenom över en enda kopp ”starkt” kaffe. Föreståndaren Frédé Gérard var generös mot sina besökare. Generös och färgstark. Han gick alltid iklädd stövlar och sammetsbyxor och hade en röd näsduk lindad kring skallen, påminde nog mer om en pirat än den f.d. fiskhandlare han faktiskt var.

 Lapin Agile  bjöd på underhållning; visor och cabaret och dåtidens poetry slams. Man utbytte taskiga skämt, diskuterade konsten med stort K, söp till och lyssnade på musikframträdanden. Jodå, Aristide Bruant (mannen jag skrivit om ett par gånger tidigare) uppträdde naturligtvis med sina satiriska nidvisor. Så även Frédé själv med gitarren i högsta hugg.

Men åsnan då? Jo, det var ingen mindre än Lolo som målade Solnedgång vid Adriatiska havet, en tavla som ställdes ut på Salon des Indépendants 1910. Naturligtvis var det ett skämt. Men vilket skämt! Det skojfriska klientelet band helt enkelt fast en pensel på Lolos svans och så fick han svänga loss bäst han gitte. Bluffen lyckades. Konstkritikerna hummade och berömde utan att veta vem upphovsmakaren var.

 Klientelet på Lapin Agile utgjordes bl.a. av konstnärerna (och tillika fylltrattarna) Modigliani och Maurice Utrillo. Så även Juan Gris, Georges Braque och Picasso. 1910 mördades Frédés son alldeles utanför huset av gänget som kallade sig ”apaches”. Lapin ansågs inte riktigt rumsrent, men det svängde som fan. Det var ett litet, stökigt och färgstarkt vattenhål i norra utkanten av Paris, och många av dess besökare kom att gå till konsthistorien. Lapin ligger kvar än idag. Jag tog vägen förbi där förra månaden. Det lilla huset är näpet rosamålat men ser i övrigt intakt ut. Kvällarna bjuder på mat, sprit och underhållning. Fortfarande.

1980 såldes Picassos målning Le Lapin Agile för goda 50 miljoner dollar och hänger idag på Metropolitan Muséum. Man undrar vad kroggästerna hade tänkt om de vetat…  samma luspanka kroggäster som gick till Lapin för att de för bara 20 centimes kunde få sitta till gryningen utan att bli utkastade.

Mejeriet i Lund firar 20 år i dagarna. Just ikväll står en mängd artister på scenen i en tillfälligt återuppstånden bar, Rydes, som under tisdagkvällarna under 1990-talet bjöd på många spännande musikframträdanden. Mejeriet har en särskild plats i mitt hjärta; jag tillbringade några år på universitetet i Lund och därför blev konserterna på Mejeriet många. Där har jag avnjutit jäkligt bra stunder, till både rock, pop, funk, jazz och folkmusik. Fantastiska konserter, massor av trevliga minnen. Kulturhuset är fortfarande fullt av aktiviteter men det var numera ett tag sedan jag själv var där och kickade loss. Men nu firar de. Två decennier.

Samtidigt… 20 år… är det så lång tid egentligen? Nä. Inte om man jämför med Lapin Agile som faktiskt får räknas som Paris äldsta hängställe, med anor ända från 1850-talet and still kicking. Nu väntar vi bara på en ny Lolo i Lund.

Tompa forever

Fan, detta är tröst! Jag älskar Tom Waits. Sviker aldrig. Going out West.

Well I don’t lose my composure in a high speed chase
Well my friends think I’m ugly, I got a masculine face
I got some dragstrip courage, I can really drive a bed
I’m gonna change my name to Hannibal or maybe just Rex
Change my name to Hannibal or maybe just Rex

http://www.youtube.com/watch?v=L0-KhvrGwCU

 Och så bästa godiset, Chocolate Jesus:

http://www.youtube.com/watch?v=1wfamPW3Eaw&mode=related&search=

Som sagt, Tompa sviker aldrig!

Höstdepp?

 Blev inbjuden till salsadans på fredag. Kubanskt utlovades.

Jag älskar kubansk musik just nu. Vad gör jag? Jag tackar nej.

Det drog igång en bluesfestival i Köpenhamn idag. Konserter både här och där runt om i byen. Vad gör jag? Jag stannar hemma.

Jag har tråkigt. Jag känner mig ensam. Jag känner mig ful. Jag är rätt sur. Jobbet känns trist. Fok runt omkring mig känns trista. Inget är kul längre.

Vad är det med mig? Jag har väl inget att klaga på?

Nåja, på söndag ska jag nog masa mig iväg på en konstutställning. Det är jag iallafall liiite sugen på. Hoppet är inte ute. Inte helt. Men på söndag står väl regnet som spön i backen…

Dagens Pål Pommac

 Idag får Pål Pommac sällskap på djurfällen. Hela dagen.

Lilla Blåst?

Min gamla vattenkokare har börjat uppföra sig besynnerligt. Den stänger av sig själv innan vattnet kokar. Jag har druckit fesljummet kaffe i flera dagar. No more, sa jag strängt till mig själv imorse. Idag köper jag en ny vattenkokare. Min gamla kornblå plastvariant har hängt med i snart tio år. Nu ska den på tippen. Jag ska inköpa en sån där modern sak i borstat stål. Eller vad de nu kallar det…

Sagt och gjort. Jag går ut och letar modern sak i borstat stål. Finner en också. Men se där… jättesuperbilliga-resväskor-för nästan-ingenting. Behöver jag inte en jättesuperbillig resväska? Jo för tusan. Jag provar den lite i handen, jag mixtrar lite med blixtlås, kollar innerfack, vrider och vänder den fram och tillbaka. Den är rätt okay. Håller den för ett par weekendtrippar till Oslo så är jag nöjd.

Det blir inköp. Lilla Blå, som idag har rätt rejäl värk i båda sina armar och händer, bär hela skiten till kassan, betalar och bär så hem alltihop. Rubbet. Händerna värker. Armarna värker. Aj och oh och aj igen.

Så kommer hon hem till lägenheten, ställer ifrån sig hela rasket på hallgolvet… och ser att resväskan har hjul.