Äntligen! Där satt han som en smäck!

 Ni som hängt med ett tag minns kanske att jag tidigare berättade om Aristide Bruant, mannen som Toulouse-Lautrec avporträtterade på en serie affischer och som jag kallade “världens förste punkare”? http://lillabla.wordpress.com/?s=Aristide (scrolla ned lite på sidan)

Döm om min lycka förra veckan när jag så äntligen kom över inspelningar från 1909 och 1910 med nämnde sångare. I en liten källare nere i latinkvarteren i Paris träffade jag på en ung man som förstod min lust till riktigt “antik” musik och letade fram material åt mig. Igår kväll i hemmets lugna vrå skedde så min Bruant-debut. Jag var mycket förväntansfull och hade kvällen till ära hällt upp en iskall Emile 68 samt tänt en liten cigarr. Nu skulle han avnjutas, karlfan, oavsett ljudkvalitet.

Och ljudkvaliteten ja… det var raspigt och ihåligt, det lät som han sjöng inne i en konservburk men vad gjorde det? Detta var arty farty de luxe så skinnet knottrade sig. Nästan 100 år gamla inspelningar! Det var så man kunde gråta.

Men med absinthen Emile 68 gråter man inte. Man blir tvärtom väldigt munter och glad och sjunger med på en slags låtsasfranska och viftar med foten och spiller cigarraska på golvet och mår som en liten prinsessa. Det var precis vad jag gjorde. Hela kvällen. Min goe Aristide. Nu “bor” han i min skivsamling. Petite Bleue is very happy. Very happy indeed.

Aristide var mannen som utmanade populära Chat Noir i Montmartre och öppnade Mirliton tvärs över gatan 1885. För att dra folk använde han sig av polaren Toulouse-Lautrec som fick måla affischerna. Bruant hade sin egen image som han körde stenhårt; bredspårig manchesterkostym, röd sjal, stor svart hatt och slängkappa. Samt höga stövlar. Alltid. Han måste ha varit en stilig syn där han trampade gatorna. 

 Bruant, the babe… Och i mer “känd” tappning: