Älskade lilla mamma
maj 24, 2007Har haft ett längre telefonsamtal med min gamla mamma idag. Min mamma är inte riktigt längre här. Hon försvinner ibland. Hon vet inte alltid vem jag är. Idag fick jag reda på att hon varit ute med rullatorn och traskat och gått vilse. “Ja, jag gör visst det ibland. Jag vet inte riktigt… jag vet inte vad jag gör.” Jag hörde på hennes röst att det var tufft att erkänna detta. Att försvinna. Någon annanstans. Inte riktigt komma ihåg. Vart man är på väg. Vad ens barn heter. Vilken dag det är. Vad det var man skulle göra.
Jag frågade henne om hon vågade be om hjälp när det händer? Nej, inte riktigt ännu. Man får stanna upp. Fundera. Hoppas på att minnet kommer tillbaka. Och så försöka orka ta sig hem.
Nu hade hon ramlat och slagit upp sitt knä. En trottoarkant som var för hög. Rullatorn slant. Hon föll i asfalten. Tre killar som passerat hade hjälpt henne. “Två lyfte upp mig och en tredje hämtade bilen. Så körde de hem mig. Tre unga män. Så snälla.” Tyckte min lilla mamma.
Mitt hjärta blöder. Jag befinner mig så långt ifrån henne. Jag lägger på luren. Gråter en skvätt. Försöker jobba. Sätter på “Alice” med Tom Waits och fler tårar kommer. Lilla älskade helknäppa förvirrade mamma. Hon gör mig tokig ibland. Jag saknar henne. Jag saknar den som en gång var min mamma. Nu finns det bara skärvor kvar. Men jag hörde att hon blev glad av att tala med mig. Det får räcka. För ett slag visste hon vem jag var. Det måste räcka för mig. Men ibland vill jag ha mer. Mycket mer.
Ja.
Klapp och kram.
Modigt att erkänna. Måste vara ångest att VETA att man försvinner. Så svårt för dig. Stor stor kram!
Tack! Kramar tillbaka.
Det måste vara svårt att känna att man är “borta”, att vara helt “borta” är nog lättare för den som är det. Men det är jobbigt för oss som mister våra kära innan de fysiskt försvinner, det blir en så dubbel sorg.
Kram till dig.
Åh..kära Lilla Blå..jag vet precis hur det där är…min mamma är långsamt på väg åt samma håll! Stackars våra älskade mammor och stackars oss barn…fy vad sorgligt det är! Kom här får jag torka dina tårar och hålla om dig en stund! Kram!
åhh…det är sorg. Min mormor “försvann” på ett lijknande sätt och det var tungt…hon stod mig nära.
*kram*
Min mamma är hyfsat kry i skallen men har svåra problem i övrigt med hjärtat, höften och en massa annat. Benen bär henne knappt och hon är bara en spillra av sitt forna jag. Så jobbigt att se henne stå vid fönstret och titta ut mot det fina vädret. Fast med rullatorn i en mörk etta 1 1/2 trappa upp utan hiss.
Kan hon inte får någon hjälp av hemtjänst eller ledsagare för även om det gick bra denna gång är dessvärre inte alla lika hjälpsamma. Oj, vad det måste vara jobbigt. Min mamma går med rollator men är tack och lov kristallklar.
ibland blir man onödigt påmind om hur tiden rullar och hur kroppen sakta faller i bitar. Spara allt bra i en fiktiv ask med sidenband.
kram
hemskt…..att stå och se på när en människa förändras så och inget kunna göra…och vilken ångest att inte kunna vara där…Kram i kubik till dig!
Tack allesamman för kramar och stöd. (Jo, Znogge, min mamma har hemtjänst…flera gånger om dagen, men de vakar inte över henne 24 timmar om dygnet så ibland blir det tokigt). Det är tufft att bli gammal och det är tufft att stå bredvid och se på. Gammal blir jag gärna, men det är det där andra, när hjärnan får hål som en schweizerost, som skrämmer så…
Kan bara instämma, plus att jag konstant har dåligt samvete för att jag ringer för lite, hälsar på för sällan, ja rubbet. Usch, det är jobbigt att bli mamma till sin mamma.