Från katedern: Absintheskolan, del 4

 Okay, sätt er i bänkarna. Ledigheten är slut! Fröken är tillbaka och hon har pekpinnen i handen.

Sist talade vi om hur bruk övergick i missbruk och hur myndigheterna började förbjuda absinthen runt om i världen. Dock ej överallt. Men förbud blev det och absinthen fick gå under jorden.

Jag skulle kunna berätta mycket om den bisarra “forskning” som låg bakom en del regeringars beslut att förbjuda drycken, eller de vansinniga rättegångar som ibland ägde rum där absinthen fick stå som upphov till allt ont. Men jag avstår. Det finns utmärkta böcker att läsa i ämnet för den som vill fördjupa sig mer. (Samt en del mindre bra böcker…)

Idag tänkte jag istället ta upp det många idag förknippar med den gröna drycken: konstnärerna.

Var det verkligen så att alla konstnärer för  sisådär 100 år sedan var knallhöga på absinthe när de målade sina mästerverk? Nej, naturligtvis inte. Många var knallhöga på både det ena och det andra medan andra höll sig på mattan. Men absinthe omhuldades av många, det är sant. Men knappast mer av konstnärer än av andra yrkesgrupper. Absinthe var helt enkelt väldigt vanligt förekommande.

Vincent van Gogh blev tokig och skar av sig örat. Det har många hört. Men berodde det på absinthen han drack? Eller hade karln helt enkelt delirium tremens, han drack ju som en svamp? Han drack t.o.m terpentin, blev intagen på mentalsjukhus, led av syfilis och slutade med att skjuta sig själv i magen (därefter tog det honom två dagar att dö av skadorna).

Gaugin drack absinthe. Toulouse-Lautrec drack absinthe.  Picasso. Degas. Verlaine. Rimbaud. Oscar Wilde. August Strindberg. Författare, konstnärer, poeter… men som sagt, även “mannen på gatan”.

Med tiden har absinthen kommit att förknippas med allt från konstnärlig kreativitet till mysticism och påstås ge narkotikaliknande upplevelser vid intag.

Åtskilliga texter har avhandlats där man försökt komma tillrätta med vad det är för ett “tillstånd” som absinthen påstås ge, man har studerat innehållets kemiska beståndsdelar och dess verkan på människans fysik och psyke… Jag tänker inte gå in vidare på det här. Annat än att tujon, en kemisk beståndsdel i bl.a  malörten, som påstås ligga bakom absinthens “narkotiska” effekter finns i lika stor mängd i gamla Vicks bröstsalva som i någon absinthe idag. Ledsen, absinthe är inget knark om nu någon trodde det.

Det åstadkoms fantastiska konstverk, både litterära, musikaliska och målade sådana, under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det var en omvälvande tid. Mycket skedde i världen. Industrialiseringen tog fart. Vetenskapen likaså. Människor bröt upp från gamla synsätt, levnadssätt. De nya sätten att måla; impressionismen och sedan expressionismen, kubismen, dadaismen m.m. mötte alla hårt motstånd men också förtjusning. Modernismen tog fart och kom att forma hela vårt 1900-tal. Det var en klart spännande tid. En tid av förändring och pånyttfödelse. På alla områden.

Absinthen är en spännande dryck. Den har avbildats på tavlor som väckte avsky hos dåtidens konstsalonger (där det just då var helt politiskt korrekt att avsky allt som hade med absinthe att göra). Den har en gång varit högsta trendmarkering hos en segerrusig medelklass i Frankrike. Det har varit ömsom “fint”, ömsom “fult” att dricka absinthe.

Jag fascineras av dryckens roll genom tiderna, inte minst utifrån socialt och politiskt perspektiv såväl som av dess drogromantiska mytifiering. Senare berättar jag mer om absinthen av idag… Nu får ni ta rast.