Ibland när Lilla Blå ansätts av för svår värk tar hon resolut och tömmer minst sex helflaskor maltwhisky i badkaret, slänger i några tångblad och dyker sedan i med huvudet före. Har hon tur så överlever hon.
Hittills har det gått bra. Simma lugnt, folks! Lilla Blå drar sig tillbaka för ikväll… bllubb blub…
Om du vid något tillfälle känner för att krypa ihop därhemma med en tekopp (och lite ostepops?) och avnjuta en independentrulle med ton av blått vemod och milt vansinne så kan du välja att se ”Winter passing” från 2005. En amerikansk film med Ed Harris som alkoholiserad författare, bosatt i ett garage. Jo, det är absolut en indierulle, trots Mr Harris närvaro.
En ung kvinna, Reese, kämpar med både kokainmissbruk och en stapplande karriär som skådespelerska. Hon blir uppraggad av en bokförläggare som erbjuder henne stora pengar mot att hon stjäl sina berömda författarföräldrars brevväxling. Reese har dock ett minst sagt dåligt förhållande till sina föräldrar och nu har hennes mor just tagit livet av sig. När hon så beger sig iväg för att söka upp sin far finner hon honom tillsammans med ett ungt udda par, som har tagit över hans hus medan han själv bosatt sig i garaget.
En udda liten rulle. Stillsam. Svart. Knasig. Och Ed Harris är mycket ovårdad i håret.
Winter Passing hamnar lite i samma kategori som ”The Ballad of Jack and Rose” och ”Love song for Bobby Long”… om du nu känner till dem. Gör du det inte så rekommenderas dessa också. Iväg till videoaffären med dig. Glöm inte ostepopsen.
Årets första färskpotatis till lunch idag. Med gravad lax och hovmästarsås (obehagligt ord egentligen… ger associationer). Laxen var superb, mör, smälte på tungan… Den svenska färskpotatisen… tja, sådär. Mest vatten. Varför blir man lika uppstirrad varje år? Det är ju för fasiken bara potatis?
Så, nu är det i alla fall avklarat. Nu kan jag återgå till ris, pasta och quinoa (änglafluff). Samt en och annan påse ostepops.
Resterna efter hovmästarens prestation åkte in i kylen.
Lilla Blås moster tyckte alltid att Kusin Olivers far Enar var en riktigt klämmig karl.
När Lilla Blå drog sig till minnes sin bisarra barndom kom hon dock att tänka på att Kusin Olivers far Enar hade en märklig egenhet. Kusin Olivers far Enar brukade jaga och hota barnen med sin pickadollar.
Det var som om Kusin Olivers far Enar tyckte om att skrämma barn. Farbror Gösta hade inget till övers för Kusin Olivers far Enar. Följdaktligen blev släktsammankomsterna ibland något spända. ”Men det är bara naturligt”, ansåg Lilla Blås moster. ”Lite spänt här och där ska det ju vara…”
Ibland undrade Lilla Blå om moster Siv var partisk? Hon var ju trots allt gift med Kusin Olivers far Enar… efter det att hon skilt sig från Kusin Olivers biologiska far Sievert…eller hur fan det nu var. Det var lite synd om Kusin Oliver. Inte undra på att han blev så korkad med åren. Han visste ju inte ens om vem han var. Ibland verkade inte moster Siv veta det heller.
När kusin Oliver fick höra att Lilla Blå hade en jobbig dag med mycket värk, kom han genast till undsättning. Kusin Oliver var korkad men välment. Han började genast blanda sina omtalade jättegroggar.
- Nej, käre kusin, det är alldeles för tidigt för mig. Dessutom tror jag inte det är rätta medicinen, protesterade Lilla Blå.
- Skitprat, Lilla Blå! Fyra skedar strösocker i 12 cl vodka med tre droppar pommac – det slinker ned lätt som en plätt. Sedan känner du ingenting, jag lovar…
Ibland när Lilla Blå behövde rådgöra med Farbror Gösta om Viktiga Saker I Livet, iklädde hon sig en wiltonmatta, pumpade upp överarmarna och föll på röven framför sin onkel.
Dock var det sällan Farbror Gösta hade tid med Lilla Blå. För det mesta låtsades han läsa morgontidningens ledare – detta fastän alla visste att han endast studerade småannonserna efter hemliga erotiska meddelanden från Kurt-Ove och flickorna.
Lilla Blås uppumpade överarmar värkte men Farbror Gösta förbarmade sig icke nämnvärt. Han var van vid att ha fruntimmer för sina fötter. Farbror Gösta kunde ibland vara ett manschauvinistiskt svin.
Fabror Göstas läderskor knarrade. Lilla Blå kunde känna en svag pust av skokräm och något annat… något oidentifierbart. Var det kanske lukten av… ja, något svinaktigt?
Borttappat: Han som jag klädde av denna utrustning.
Skrämde jag bort dig, älskling? Kom tillbaka. Jag lovar att inte… ja, du vet.
(Moooa-ha-ha-ha).
Lade några minuter på att täcka en vit vägg hemma. Täckte den med konstaffischer. Jag har svårt för vita väggar. Hemma hos mig är väggarna havregula, blodröda, olivgröna, gammelrosa… men den enda vita väggen är nu satt på plats! Olé!
Lirar lite Matt Ward när han är på sitt svängiga humör så jag ska orka ta itu med disken också… Han svänger. Oj, vad han svänger för min skull. Men vad händer? Jag sätter mig framför datorn istället. Något gick fel. Hmmm…
Diskborsten ropar: Hall-å-å-å?
Disktrasan gnäller: Jag börjar lukta snart!
Disken gapar: Men för F-A-A-N!
Lilla Blå skruvar upp musiken så hon slipper höra. Så kan hon blogga istället. La-la-la-la! Kanske kan hon hyra in grannpojkarna, de små tjänstvilliga ynglen som alltid ser så sysslolösa ut där de står och hänger ute på gården med sina mobiltelefoner, iPods och cigaretter?
Redan som ung klädde Lilla Blå i hatt. Hon var ett kolossalt tjusigt barn.
Nu lägger jag ned jobbet ett slag. Nu sätter jag mig och glor på Babel. Den som ska vara så bra. Vi får väl se…
Kusin Olivers far Enar blev mäkta förvånad när han såg räkningen från discshop. Hur hade det kunnat bli så dyrt?
