Att uppfostra solen

Tillbaks till Amsterdam.

F satt kväll efter kväll och lyssnade efter de sommarmyggor som ven högst. Dessa var de mest desperata, påstod han. De bet honom aldrig. Han öppnade fönstren, bjöd in dem och de kom. Honornas sugsnablar var långa som motorvägar men F:s blod ville de aldrig ha. De bara sjöng för honom.

F hade teorier om djuruppfostran som han skrev ned på baksidan av kvitton. Ingen förstod vad han menade – inte ens han själv. Eftersom utrymmet var litet använde han sig mycket av förkortningar som han sedan inte mindes innebörden av.

Värmen höll i sig. Juli vitnade av hettan och stan ryckte i feberkramp. Asfalten blev vulgär mot folk, hundar blev galna och attackerade varandra. Katter brändes till döds på stekhet bilplåt.

- Det är så jävla hett att fisarna luktar vidbränt, klagade F.

- Gå ut och uppfostra solen, tyckte M trött, som plockade kvitton från golvet.

Jag kom att tänka på låten där Tom Waits spenderar sina stålar på ett mexicanskt horhus, skjuter morgonen i ryggen, kommenderar solen att försvinna igen.

- Vad heter den nu? sa jag och knäppte otåligt med fingrarna. Vad heter den?

- Mr Siegal?

- Ja, just den. Mr Siegal. Jäkla bra låt!

Så vi sjöng några rader för säkerhets skull men solen stod oberörd kvar på himlen och brydde sig fan.