Ja, i Prag kan det mesta ske, som synes av rubriken. Men låt mig genast lugna de läsare som ev. oroar sig för min hälsa. Det var inte jag som var påtänd. Det var vår guide. Råstenad! Hög som en örn! Kebnekajsevolym! Den arma tösen kunde med nöd och näppe hålla sig på benen. Men låt mig ta det från början…
Eftersom mitt Ressällskap aldrig tidigare varit i Prag, ägnade vi små stunder varje dag åt att verkligen ”leka turister” och beblanda oss med den övriga pöbeln som hasar sig från Borgen via Karlsbron till Gamla Stans Torg med bling-bling i blick.
Framför det berömda uret står varje kväll ett antal guider med paraplyer och gör reklam för diverse rundturer i Prag. Jag och ressällskapet nappade på ”Ghost Tours”. Såklart. Det var kväll, det var mörkt, vi skulle få gå på spökfärd i medeltida gränder och höra ruggiga berättelser om gengångare och mördare.
Alltså gick vi fram till ett paraply och anmälde vårt intresse. Flickebarnet under paraplyet hänvisade oss till guiden en bit bort. ”I am just the umbrella girl”. Guiden var också ”just a girl” men klädd i lång svart slängkappa och med en tänd fackla i näven. Den sistnämnda slängde hon över till mig med uppmaningen: ”You will now guard us tonight!”
Lilla Blå ”guardade” för allt vad tygen höll. Skaftet på facklan var halt och kletigt och luktade sot. Jag höll facklan över huvudet. Ressällskapet stod förvirrad bredvid. Vad händer nu då?
”Tror du på spöken?” undrade guiden uppfodrande och vinglade till lite men återfick balansen. Jag tittade närmare på henne. Hon var alldeles svart under ögonen och blicken var tom, som förlorad i fjärran. Hon väntande inte på svar utan började svamla om hur hon visserligen var guide men även ett riktigt spöke själv. Och hur hon ibland träffade på andra spöken i Prag, för där fanns det ju så många.
Ja, ja. It’s part of the show, tänkte jag och sneglade på Ressällskapet som började få allt svårare att hålla god min. Inga andra turister dök upp. Det var bara vi två i vår grupp. Guiden började nu ränna in i gränderna och vi hade fullt sjå att följa med, jag med facklan sotandes över skallen.
Guiden gnuggade sig i örat. Hon vinglade. Hon verkade höra röster. ”Om jag plötsligt flyger iväg, så skrik till mig så kommer jag tillbaka”, upplyste hon oss om, samtidigt som hon viftade med de vida kåpärmarna som om de vore vingar. Jag vågade inte ens snegla på Ressällskapet. Visst, visst, jag lovade att skrika på henne om hon flög iväg.
Det blev än värre. Historierna hon skulle berätta påbörjades men fick aldrig något riktigt avslut. Helt plötsligt ville hon veta om jag kunde tänka mig att bli prostituerad?! Jag stirrade bara. Klämde åt kring facklan med näven och tänkte: hörde jag rätt nu?
Så kom det historier om galna barberare, likskändare, frimurare och en galen professor. Och rätt som det var for hon omkull, ställde sig snabbt upp igen, fnissade hysteriskt och försökte hålla balansen på ett ben!
Ressällskapet och jag hade nu insett kalla fakta: tösabiten var så påtänd som någon kunde bli. Och mycket riktigt: hon undrade plötsligt om vi inte hade något gott att röka? Ressällskapet erbjöd henne Läkerol men det föll inte i god jord. Vid det här laget var jag så full i skratt så jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv.
Hon dillade något om kvinnor vid ugnar, att svenskar var surrealistiska människor och så var turen över. En timme hade gått. En guide att minnas! Men av spökhistorierna hörde vi inte så mycket… men det gjorde inget.
