Ska vi slå ett slag för den tyska pickelhuvan eller?

Efter mer än sju års bloggande har jag hunnit få en del förfrågningar om jag inte vill blogga mot betalning. Det börjar lite försiktigt med en trevare… en liten daggmask som fisken Blå förväntas nappa på. I samtliga fall har det handlat om produktplacering på bloggen. Om jag skriver några rader om ditten eller datten och länkar till detsamma, så erbjuds jag ett arvode. Oftast handlar det om 200-300 kronor. Jag brukar dessutom bli uppmanad VAD och HUR jag ska skriva, ibland exakt antal ord och sedan ska, surprise, surprise, texten godkännas av extern byrå.

Kort sagt, jag ska sälja mig billigt. Riktigt billigt. I samtliga fall har jag tackat nej. Länkar jag till något så är det för att jag själv gillar det, det må vara en film eller en bok eller en någons hemsida. Mina åsikter härinne är mina egna, inget jag fått betalt för att tycka. Och hur mycket eller litet jag skriver och vilken ton jag håller, det är det också jag som bestämmer. Det är ju liksom därför jag har en blogg. För att få skriva vad jag vill. I mitt arbete är det tvärtom. Där har jag en uppdragsgivare som vill ha en bestämd slutprodukt. Där handlar det överhuvudtaget inte om mig. Inte en enda gång. Då är det skönt att ha sitt vattenhål härinne. Då är det skönt att ha er, som läser och kommenterar, ger medhåll eller motstånd. Alldeles frivilligt och alldeles gratis. Från båda hållen.

De där som kontaktar mig verkar dessutom aldrig ha läst min blogg. De verkar inte känna min läsekrets, de tycks inte bry sig om innehållet här… Det är inte utan att det blir tröttsamt efter ett tag.
Allt det här har jag redan ordat om tidigare.
För några veckor sedan kom det ett brev… och jag svarade.

VI VILL VETA DIN ÅSIKT!
Hej!
Mitt namn är Mårten Winblad och jobbar på ett företag som heter BMK Web. Jag undrar om du skulle vara intresserad att på din blogg, Lillablå, dela dina åsikter och erfarenheter av ordningsvakter, väktare och poliser. För detta kommer du naturligtvis att bli kompenserad.
Har du erfarenhet av att skriva inlägg mot betalning tidigare eller är det något nytt för dig och är du rätt person att vända sig till för frågor om detta?
Mvh
Mårten Winblad

Jag svarade en tid senare:

Hej Mårten Winblad.
Tack för att du kontaktat mig. Då sommarhettan är mördande har jag först nu kunnat samla mig för ett svar. Det gäller ju att samla in alla getterna, så att säga, när det ev. ska slutas avtal.
Om jag har erfarenhet av att skriva inlägg mot betalning? Om jag har! Det är ju det jag försörjer mig på. Vad gäller Lilla Blå Bloggen så tar jag dock inga uppdrag under 50 000 kronor. Mina erfarenheter och åsikter av ordningsvakter, väktare och poliser torde intressera allmänheten, då dessa erfarenheter även omfattar fördjupade studier av pickelhuvor (framför allt tyska sådana). Enligt min mening svävar gemene man numera i total okunnighet vad gäller just tyska pickelhuvor, och då folkbildning ligger mig varmt om hjärtat, skulle vi här kunna göra en verkligt fin insats, Mårten.
Jag ser fram emot ditt svar.
Bästa sommarhälsningar
Lilla Blå Bloggen

**
Det verkar som om Mårten har rest på semester. Det har gått tre veckor nu och jag har fortfarande inte fått något svar.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vykort från Tartaros

- Passa på att njuta nu, snart är det vinter och kyla!
Uppmanar de och ler perverst, alltmedan svetten lackar om dem och de luktar surt stall. Javisst, kunde man njuta så skulle ju detta vara paradisiskt. Men jag njuter inte. Hur jag än försöker. Dessutom tycks det mig som om de där mest perverterade, de där som bitskt manar en att njuta, allesamman inte längre tycks ha några arbeten att gå till?

De tillbringar vecka efter vecka på stränder och vid torp, de sörplar läskeblask, rosé och öl i väldeliga mängder, de tillbringar halva dagarna med ”sovmorgon” och sitter i gengäld uppe halva nätterna i högljudda samtal med grilloset hängandes i helvetesmoln kring dem. De njuter väl, antar jag, av det där som kallas semester.

Jag njuter inte av Skånetrafikens boskapsvagnar. Tro mig, det finns inget njutbart i att kliva upp kl 05 efter ännu en natt av grannarnas ”balkongmys” med dito diskussioner. (För att inte tala om den där pianisten som flyttat in tvärs över gården och av okänd anledning tycker det är helt okay att blaffa på med mazurkor och polonäser från midnatt och framåt, med vidöppna fönster. Ja, vem vill inte sova med fönstren öppna när det är mer än trettio grader varmt?)

Sedan vidtar allt mellan fyra och sex timmar om dagen i överfulla, stekheta tågvagnar. Det tar lång tid att åka till och från jobbet numera. Ty tågen tycks liksom inte fungera. Logistiken fungerar heller inte. Tänk så spännande att inte veta om man kommer hem från arbetet på eftermiddagen, kvällen eller rentav natten! Njutvarning!

Nu när det är som allra varmast, så ska det spårarbetas. Det ska köras med reducerad hastighet. Och så ska det brinna titt som tätt. Spårväxlarna tycks dock inte fattat att de också ska njuta så här års, ty de ballar allt som oftast ur. Och då blir det inga tåg som går, bara tåg som står stilla. Med stängda dörrar. Timme efter timme. Och därinne sitter eller står vi, vi korkade arbetare, tätt samman som i en ansjovisburk. Vi luktar också likadant. Tro mig, efter några dagar med sådana resor kan vem som helst peta omkull en över en macka med ägg och äta upp en – utan att man protesterar. Man snarare önskar att det ska ske. ”Låt mig få döööö!”

- Men du minns väl hur kallt det var i vintras? Fortsätter de där som inte tycker att jag ler tillräckligt brett, inte är tillräckligt entusiasmerad inför sommarhettan.
– Det var en osedvanligt mild vinter, svarar jag torrt.
– Jamen, man måste passa på nu när det är varmt. Man ska inte gnälla! Det handlar bara om att anpassa sig. Man måste slå av på takten, ta det lugnt, så vänjer man sig snart.

Låt mig nu klargöra en sak en gång för alla. Jag har inget val, jag måste jobba! Jag kan inte ta ledigt flera veckor i sträck, hänga på hippa caféer och snacka skit med likasinnade, jag har inte möjlighet till trevliga utflykter på landet för några loppisrundor och picknick i det gröna. Det blir inget strandhäng, det blir inget grillande och ingen rosé. Men framför allt blir det ingen anpassning!

Så fan jag anpassar mig! Aldrig!

Enda trösten är att man bor i Sverige. Snart ska roségängen piskas in i fållan igen, och så kommer regnet och blåsten. Då kan ni sitta där – och anpassa er. Och kom ihåg vad ni själva har sagt; man ska inte gnälla!
Adjö.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

In i mörkrets hjärta

True Detective
Louisianas träskmarker, hetta, inavel, whisky, santeria, voodoo och Jesus, våld, sidoknull, knark, magi och korruption… och så långa, långa dialoger som bit för bit vecklar ut ett komplext mysterium till en allt mörkare upplösning … jag sväljer den här TV-serien med hull och hår. True Detective. Finner alla åtta avsnitten gratis på Dreamfilm, färdiga att avnjutas. Det här kan mycket väl vara bland det bästa jag sett på länge. Inget sedvanligt amerikanskt actionflås där man pangar ihjäl varandra till pumpade bakgrundmusik och där alla ständigt är lika snygga i håret, oavsett hur många biljakter och sexscener de avverkar. Istället för slentrianflås får jag ett välgjort, snyggt och ohyggligt mörkt drama. Långsamt, kryptiskt och alltmer motbjudande ju längre in i mörkrets hjärta man kommer. Se den eller skit i det.

Det finns folk som bara vill steka sitt fläsk i den osvenska solen just nu, onanera till Lotta Engberg-television och dränka inälvorna i roséblask. Så finns vi andra, vi som hellre kryper på alla fyra in i sinnenas dunkla korridorer, förgiftar oss så gott vi kan och surt petar upp gamla sårskorpor… Vi kan med fördel hacka i oss True Detective.

Jag har alltid avfärdat Matthew McConaughey som en fjant. Det gör jag aldrig om. Fy fan vad han är bra i den här serien! Han hugger som en giftig kobra.

TD
PS. Översättningen till svenska ett par avsnitt in i serien är så dålig att jag blir sjösjuk. Men man får ta det med en klackspark. Tänk att man kan jaga älg i amerikanska södern? Det visste de nog inte själva om.

8 kommentarer

Filed under Film och TV

Lilla Blå i torrdocka

Det sköna gudomliga regn som plötsligt bryter igenom turkbastun som varit, försätter mig obönhörligen i whisky-mode. Ty regn och whisky höra samman, det vet ju minsta barnrumpa. Annars dricker jag sällan whisky om sommaren. Dricker jag överhuvudtaget sprit får det bli calvados. Möjligen en GT. Men whiskyn, ja, den säsongen startar vanligen i mitten av september för mig. Då köper jag, sedan många år, en liten flarra Laphroaigh. Det blir min passersedel in i den mörka årstiden; dess lätt igenkännliga oljiga smak träffar mig alltid lika trygg som boken med Arthur Conan Doyles samlade berättelser. Hösten kan börja. Jag tar sats emot vinterhelvetet och ångesten. Laffe, he is my man!

Under julen och vintermånaderna smuttar jag så, då och då, på diverse gamla vänner, från Islay och Högländerna och Speyside. Men när våren kommer, då åker de väck… och jag lägger mig i torrdocka, om ni så vill. Ty sol, värme och whisky, vad fanken är det för kombo?

Men just idag… ack. Regnet har piskat Lillhålan oavbrutet sedan ett dygn, luften är sval och len, det doftar himmelskt därute: våt jord, salt hav och abrupt omkullkastade planer. Då vaknar min whisky-gen och börjar gny. Jag förlorar mig i minnen av Talisker och Highland Park. Av små knubbiga härliga Singleton of Dufftowns, lena Dalwhinnies och jodpilska Lagavulins. Till slut måste jag sätta mig i soffan och djupandas. Herregud, varför är jag så torrlagd? Om jag blundar så kan ju ljudet av regnet genom den öppna balkongdörren få mig att tro att det är en söndag i oktober.

I min JR-hörna (ja, jag kallar mitt brunbetsade IKEA-bråte i hörnet för JR-hörnan) ståtar några sorgliga rester från förra året. En liten slatt Auchentoshan. En hiskelig brandy från Ungern som man kan döda katter och spädbarn med. En tjeckisk snaps som smakar julotta. En sherry lika gammal som farmors underkläder… och som smakar ungefär likadant. Och så calvadosen såklart, från födelsedagen i höstas. En tolvårig lagrad fransos som är så stilig, väluppfrostrad och rar, men som jag helt plötsligt ratar…

Jag vill ha min skotte, jag. En rödhårig, skäggig jävel med håriga ben under kilten. Någon som river gott i köttet. Någon som vet hur jag ska tas.

Torrlagd! Hemska öde.

10 kommentarer

Filed under Whisky, cigarrer

Också ett slags knark

Det här är briljant. Tricket är att lira den minst 20 gånger på raken så högt det går. Otroligt smärtstillande. Och ett mycket bra rus.

3 kommentarer

Filed under Musik

Utan morfin och i väntan på regnet

För ett par dagar sedan ville jag inget hellre än att få det där morfinet som jag nu blev erbjuden. Men jag sa stoiskt nej. (Idiot, jag?) Vem tusan vill bli Flinck liksom?
Jag kör tolv smärtstillande om dagen istället. Har så många piller på recept nu att jag kan öppna eget skumraskapotek.
Nu är jag hemma, äter jordgubbar med glass, väntar på det stora regnet.
Skiter i det mesta just nu. Sjukskriven. Avtrubbad. Fortfarande kvar i min bubbla.

Kör Casablanca i svartvitt. Mitt på blanka vardagen. Lika blank i sinnet.

Här är förresten Humphrey Bogarts pjucks som han bar under filminspelningen. Han var nämligen lite kort i rocken för Ingrid Bergman.
Joråsåatt…

Bogarts skor

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

Innan källorna sinar

Känner sorg över alla de oskrivna texterna. De där källorna som svämmar över utan att någon ser eller erkänner dem. Känner sorg och frustration över mina egna tillkortakommanden. Över att jag inte klipper av alla banden, isolerar mig och risker allt. Ägnar resten av tiden åt att skriva det som skrivas bör.
Innan källorna sinar.

Jag riskerar ingenting.
Jag vältrar mig i självmedlidande och gnäll.
Äter skit.
Sprider skit.
Förlåt mig.

17 kommentarer

Filed under Uncategorized