Det är inte det att jag börjar bli tjock som oroar mig. Det är att jag inte oroar mig särskilt mycket för att jag börjar bli tjock som oroar mig.
Jo, jag är glad i mat. Petig men glad. Det finns ju middagar som knullar vettet ur käften. Inget förortsgöka av det vanliga slaget, mer det elitistiska knullet med ingredienser som tryffel, nybakt bröd, pinfärska råvaror… you get the point. Inget konserverat. Det är då lilla gomseglet börjar vibrera som en kolibri innan det kommer. Ah, ah, ah, aaaaahhh.
Var på skalan jag ska placera dagens middag vete tusan. Jag har precis klämt i mig en hel pizza med stinkande getost och vitlöksfyllda oliver och den hade jag gjort mig förtjänt av. Jag ska dricka rödvin också och lägga fötterna på bordet ikväll. Humöret nådde oroande bottennivåer då jag glömt käka på hela dagen. Det blir så ibland. Inte ens Nörrebros stora gay-parad bättrade på saken, kanske för att den där förbannade discomusiken de envisas med alltid går mig så på nerverna.
Nå, hur som. Jag har tillryggalagt dryga sex timmar till fots fram och tillbaka genom Byen idag, en kvav och klibbig sensommardag där himlen stundtals färgats gråblå men inte en droppe regn fallit.
Ibland är det extra lätt att älska Köpenhamn. Så där enkelt och lätt på ett sätt som bara fyller mig med ren och skär glädje. Det är inte trängseln, människorna och trafiken som lockar. Nej, det är de där tysta smågatorna, den fantastiska arkitekturen och den skiktade historien som ligger i lager på lager som en gammal lök över kvarteren. Som idag, när jag varm och svettig stannar till utanför ett ställe på en tyst bakgata. En enkel skylt vajar i vinden med ordet ”Bar”. Jag glider in i en närapå tom lokal, en lokal med en ensam kvinna bakom disken. Ni kan stället: de där bruna gamla ställena som finns utspridda över alla Europas större städer, de där med märkliga kopparstick på de mörkröda väggarna, de små gula lamporna och de mörkbruna träverken… Man vet inte om stället är femtio eller hundra år gammalt, kanske rentav mer. Det spelar liksom ingen roll. Man sjunker ned vid ett bord med rutig bordsduk och får in sin iskalla öl på flaska, denna gång en enkel Tuborg pilsner, trygg och len som en väns omfamning. Man sitter där i skumrasket och låter kroppen komma till ro. I högtalarna viskar Billie Holiday om sina kärleksproblem och allt är tyst, svalt och skönt. Det är ett Köpenhamn jag älskar.
In kommer en man, ställer sig vid baren och morsar vant på kvinnan bakom disken. ”Var har du varit?” undrar hon. ”I Gdansk”, svarar han och börjar berätta. Till Gdansk kan man åka med svensk båt och när man kommer dit kan man äta färsk fisk varje dag, fångad direkt ur havet. Det är fantastiskt gott. Vi tror honom. Men vad gör man egentligen i Gdansk? Jo, man lagar tänder. Fyra kronor för 4 000 kalla. ”Det är top dollar”, säger mannen nöjt. I Danmark hade det kostat 20 000. Så bor man på lyxhotell. ”I Gdansk?” undrar kvinnan bakom disken lite tvivlande. ”Jo, for fanden. Se här…” Mannen visar sin kamera-display. ”Top dollar, for fanden”. Gdansk is da shit, om man får tro honom. Jag nickar uppmuntrande mot mannen, han är rätt snygg och jag får lust att nafsa honom lite i örat. Jag dricker Tuborg. Han dricker kaffe.
Efter några Billie Holiday-låtar kliver ytterligare en kund in i baren. Han är gammal, har ett yvigt, vitt skägg och en hund i koppel. En likadan hund som Kvik i Matador, för er som är bildade. På kopplet är fäst en liten vit plastpåse i rosett, jag förstår inte varför. Hunden verkar hemtam; när husse går på muggen, gäspar den bara och lägger sig platt under ett bord. Jag får lust att nafsa även hunden i örat men behärskar mig. Skäggmannen kommer tillbaka, beställer och sätter sig med Politiken utvikt framför sig på bordet. ”Du skulle resa till Gdansk” säger den snygge till honom. ”Jaså?” ”Jo, där är det top dollar. Man tar svenskbåten över och så bor man fint som fanden och så lagar man tänderna. Bara 4 000 kronor”.
Skäggmannen glor ned i Politiken och är tyst. Men efter ett tag svarar han: ”Är det mycket mygg i Gdansk? Det kan vara väldigt mycket mygg i Sverige”.
”Nej, for fanden. Det är ingen mygg i Gdansk. Där är det top dollar. Och fisken är färsk”.
Jag reser mig från min plats, ställer Tuborg-flaskan på disken och kliver ut i solljuset. Det är mitt på dagen, kroppen är som smör och jag kan inte sluta småle. Så här vill jag ha mitt Köpenhamn. En stille bajer på en stille bar och så lite Billie Holiday på det. En snygg, en skäggman och en liten Kvik gäspandes under bordet. Top dollar, for fanden.
Här är lite Billie för er också. Gettin’ some fun out of life.
