And drunk the milk of Paradise?

- Vad läser du? frågar ungen framför mig uppfordrande.
- Poesi, baby, poesi. Godare än spagetti.

Säger jag och viftar lurigt med Coleridge och Kubla Kahn. Han stirrar som en katt på mig och min bok hela tågresan. Jag låter honom glo. En djungel väntar honom. Han har ingen aning om lyckan. Vet inget om Mount Abora. Ännu.

Lämna en kommentar

Under Arty farty de luxe, Litteratur

Hjärtat pumpar tolvor

Jag minns faktiskt inte vilken som var min första bluesplatta eller upplevelse. Jag minns mitt sommarjobb efter skolan; tillbaka på mitt högstadium, på kontoret. Jag minns ett par lärare som var lite underliga, ett par som ägnade fritiden åt mystiska litterära och musikaliska salonger, jag minns hur de fascinerade mig, ty de var icke från orten, de var märkliga och internationella och spännande. De sa att jag gick som en nigger, (jo, det var exakt så orden föll), jag hade en musikalisk rytm i stegen, jag gick MUSIK, sa de och spände ögonen i mig. Jag vågade inte säga emot men lade mitt illröda hår och huvud på sned och log förtjust. De satte Lightning Hopkins i mina små nävar. De öste album över mig. Jag diggade stenhårt.

Jag fann John Lee Hooker via Doors och Jim Morrison. Jag tyckte det låg milsvitt från farsans jazz… vid den här tiden… ty jag var ung, jag var tonårig och lite naiv och väldigt okunnig… men hungrig och lättledd, som alla tonåringar.

Så blev jag kompis med alla de där gamla farbröderna. John Lee. Sonny Boy Williamson. Elmore James. Lightning Hopkins. Little Walter. Muddy Waters. Jimmy Reed. Till slut var de ett helt fotbollslag. En hel regering. Jag älskade dem hett och innerligt. De lärde mig att hjärtat pumpar tolvor. Utan tolvor, inget liv.

Men jag minns i ärlighetens namn inte vilken låt som var min exakta första upplevelse. Jag har en vinyl hemma med inspelningar från -49. Alla låtar låter i princip likadant. Jag köpte den tidigt i mitt liv. Det är John Lee Hooker som spelar. Det är en rätt trist platta. Men det gör liksom ingenting. Ty jag älskar John Lee Hooker. Denne fantastiske man. Med en genomslagskraft och ett inflytande som man aldrig kan pissa bort. Som han påverkat musiker i decennier. Inom flera genrer.

Han var analfabet och kunde inte ens signera sitt eget skivkontrakt. Varje gång jag tänker på det vill jag gråta en skvätt. Så jag undviker att tänka på det och lyssnar på honom istället. Jag lyssnar på honom och tänker på alla tjusiga bilar han fyllde sitt garage med för pengarna hans musik drog in. Han var tokig i bilar. Jag blev tokig i John Lee Hooker.

En av mina favoriter är när Bonnie Raitt (bless that beautiful woman) berättar om inspelningen av ”I’m in the mood”. Hur hon satt där med gitarren, mitt emot denne legend, den gamle, den väldigt gamle… och hur hon plötsligt kände en sexuell spänning i luften, en härlig och förbjuden kittling mellan dem när de började spela tillsammans….
”I’m in the mood for love”.
Vanvettigt bra låt.
Det blev också titeln på en märklig, stillsam och skön asiatisk rulle för några år sedan. Den kan ni kolla upp. Liksom musiken. Om ni inte redan gjort det. Fast det har ni förstås. Ni är ju framme i täten, ni ligger inte och vilar på lagrarna. Ni har koll. Redan. Men ni läser mig. Det gör mig glad. Tro det eller ej.

Nu trampar vi vidare, folks. Det finns liksom inget skydd mot verklighetens bistra djävulskaper och vardagen i övrigt… men det finns musik… konst… och kåthet… så vi ska nog klara det… trots allt. Så på med gummistövlarna och ned i bluesträsket. Kärleken. Den kroppsliga, svettiga och envetna. Låt oss plöja det här väntande fältet! Tillsammans!
Ja, vad fanken… förutom stövlarna då…vi gör det nakna, va?

11 kommentarer

Under Musik

Bara jag inte vaknar upp och märker att det är för sent…

Ingenting är ju värt något om man inte skriver.

Jag vet ju det, men konstaterar det ändå med nån slags uppgiven förvåning varje gång.

Tröttsamt.

Däckade för ett tag sedan. Kroppen lade av. För mycket stress.

Nu går jag till en liten thailändska som klättrar över mig med sin kropp, hon stönar och skrattar åt mig och ibland mår jag så illa att jag nästan tuppar av.
Men hon får hållas. Hon lossar kättingarna runt min kropp. Snart sätter jag segel. Hoppas jag.
Men först ska blåmärkena läka.

Jag försöker beväpna mig med tålamod. Det går inget vidare. Tålamod och passivitet är inte detsamma. Det ena har jag inget av, det andra för mycket.

Jag sover ibland, djupt och länge, med månen i ansiktet varje kväll om molnen inte är i vägen. Jag nickar åt henne innan jag blundar och försvinner in i det svarta.

Men vissa nätter sover jag inte alls. Det får mig att gråta av trötthet dagen därpå. Detta eviga jävla ekorrhjul. Jag vet knappt var jag varit de sista två månaderna. Jag går på händerna. Jag är en mörk cirkus. Jag har noll koll.

Jazzen har tillfälligt lämnat mitt blodomlopp, för första gången på flera år. Jag har fyllt mig med andra grejer. Vet inte om det är bra men det är annorlunda. Fast hjulet är detsamma. Jag ränner runt som samma gamla labbråtta.

Det har kommit en vår, med blå blommor i parken och kallt regn. Det är bra. Tror jag.

Och så restskatten.
De skitiga fönstren.
Disken.
De obesvarade mejlen.
Den oskrivna bloggen.
De tröttsamma måstena som hopar sig i hörnen.
Mitt trots.
Min passiva längtan.
Och värkande kropp.

Bara jag inte vaknar upp och märker att det redan är oktober.

8 kommentarer

Under Uncategorized

Dra ned brallorna och lev livet!

Okay, så nerverna skälver och kroppen är sliten när man lägger 60 timmar i veckan på ett jobb man inte längre orkar gilla… Men så drar solen helt plötsligt ned gylfen och blottar ett och annat… man kommer hem från jobbet och dränker sinnena i fet 60-talssoul… och långt nånstans därinne rycker det i svansen och man inser att man lever trots allt…

Hej på er.

Jag är inte död.

Men visa da’r tror jag det.

Men det är alltså lögn.

Jag lever.

Blå bloggen likaså.

Kanske på övertid, enligt somliga.

Kanske i slow motion.

Men det är liv i ‘na.

Ännu.

Dra ned brallorna!

Lev livet!

13 kommentarer

Under Uncategorized

Ibland när Waits stämma når mig

Men ibland… när Tom Waits stämma når mig… ibland… förflyttas jag raketsnabbt till Prags medeltida gränder… de stenbelagda gatorna som knullar mina fotsulor på det mest vulgära sätt… tröttar ut min svenska lilla kropp och tar mig vidare på äventyr jag inte bett om… ibland når mig Toms röst och jag följer med som en liten lappvante… ned på Balkan och vidare in i de mörka gränderna om sena nätterna… och rumpan är tung och varm av billig sprit och evig längtan… och munnen torr av alltför sena sånger… och imorgon gömmer sig månen och romerna i parkens löv… medan jag sover min medelsvensson-sömn… bara för att väckas av spårvagnarna till Andel… tvärs över bron och Voltava… Och jag önskar jag kunde hålla min lillebror i handen på riktigt… ta honom med in i äventyret och de vansinniga dragspelen och fyllesångerna, de vingliga danserna över bron … alltmedan fullmånen hänger tung som en kärring-röv över Prag, gul och gammal… och vi är två små fisar, vänner in i fulsnygga evigheten… och på torget i Gamla Stan dansar amerikanskorna med sitt blå hår och vargarna ylar och Kafka är full som ett ägg… Typ.

12 kommentarer

Under Prag, Tom Waits

Tivoli

Finns nån slags livsglädje som lätt går överstyr och blir destruktiv.
Så typiskt mig om våren.
Aj, aj, aj, aj, aj, aj, aj.
Ge mig ett knulltivoli.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Hard working bitch

Varje morgon jag kommer upp är det spindelväv i köksfönstret, det hänger trådar från gardinen och ned i pelargonerna. Har aldrig sett henne. Den jäveln jobbar nattskift.

6 kommentarer

Under Uncategorized