I väntan

Syfilisen brer ut sig allt mer och allt snabbare i Danmark, läser jag i tidningen. Folk gitter inte använda kådis nu när de tror att HIV är borta från kartan. Det har gått så långt att alla gravida kvinnor nu automatiskt testas för syffe. Men vad vet jag, det kanske man gjorde förr också?

Våren är kall, lynnig och slö. Som en kommunaltjänsteman. Jag blir förvirrad.

Svenska tidningar ersätter rapporteringen av en seriemördare i rätten med en annan. Jag läser nog hellre en bok.

En av mina fönsterrutor har spruckit utifrån. Jag undrar vad som har hänt. Blåser det verkligen så mycket?

Det är en slags stiltje nu. En slags väntan, avvaktan.

Jag vet inte vad jag väntar på. Katastrofen. Äventyret. Överraskningen. Straffet eller belöningen.

På ett sätt är det skönt.

Fast tråkigt också.

 

 

Hur många ping-pong-hjärnor ryms det i ett land?

WordPress bråkar med mig just nu, det blir inte mycket bloggande. Man får ägna sig åt annat.

Jag funderar över varför många svenskar är så pigga på att utpeka sig själva som sjuka nuförtiden. Det verkar trendigt? Det koketteras och puttras i snart var och varannan blogg, på twitter, i tidningsinlägg och fan och hans mormor: man ska ha en sjukdom, bokstavskombination, en felprogrammering i sin inre hårddisk! Alla problem folk tidigare haft får nu sin förklaring, de får en liten etikett att klistra på hela sin person. Folk verkar gilla’t. Sånt som tidigare ansågs skamligt och skulle sopas bort och gömmas undan är nu lite hippt, lite storstadschict sådar… ”ja, du vet, jag är lite bipolär, va…”, ”nämen jag behöver ju inte hålla rätt på nåt, jag har ju adhd, vettu”.

Och så ska man förhålla sig till det. Vare sig man vill eller ej. Ta hänsyn. Visa förståelse. Backa undan.

Jag blir trött på’t, jag.

De som verkligen har problem gitter inte snacka om det i tid och otid, i alla möjliga sammanhang.

Medan resten, som vanligt, hoppar på tåget, trycker gilla-knappar och uppdaterar sig till senaste trendåkomman. Samt slipper ta ansvar.

Hela det här landet består ju av stora bebisar!

Apropå sjukdomar så är Hitlers gamla sjukjournal ute till försäljning. Där kan man läsa att Adolf fes väldigt mycket men det kan ju ha haft med den tyska kosten att göra. Samt att han rensade bihålorna med kokain. Han lär heller inte varit så värst intresserad av sex varpå han injicerades med preparat gjort på tjurtestiklar.

Själv tror jag att han var stressad! Jävligt stressad!

 

 

 

Var är skumpan?

Värt att fira idag: en av mina absoluta favoritskådespelare, Lars Mikkelsen, fyller ju år. Och se på fan om inte självaste George Clooney också har födelsedag. Och det är tjugo år sedan Marlende Dietrich dog… (vänta nu, ska det firas? Ja, det ska firas!) Och igår kväll fick jag ut den där glasskärvan som jag gått med i foten från Louisiana-besöket. (Det tog några timmar och lite blodutgjutelser innan jag fattade att jag trampat in glas i foten. Hur det gått till med skor på fötterna fattar jag fortfarande inte!) Vad mer, vad mer… våren har nu definitivt daskat ned sin gröna stjärt över tillvaron, fåglarna är kåtare än någonsin och fruktträden blommar besatt. Jag har flera timmar kvar av min helgledighet. Idag är en dag att fira. Synd att man bor i Sverige. Var köper man champagne en söndag?

 

Valborgsmässoafton, på väg hem

Från tågfönstret ser jag ner över vallen och in i buskaget. Kommer man gåendes till fots på andra sidan är nog gläntan svår att upptäcka men från tåget ser man utmärkt både den lilla pinnstolen och badkaret. Mitt i naturen liksom. Det bor någon där. En uteliggare. Någon som sover i badkaret och sitter i solen om dagen. Sitter på den lilla pinnstolen. För solen har kommit nu. Den har på något magiskt sätt plötsligt trollat fram en skir grönskande filt över Skåne, likt en sån där tunn och ändå luddigt varm filt i lyxig cashmere. Viktlös men påtaglig.

Hela kroppen mjuknar i solen. Man inser hur den längtat. Längtat efter den där ljumma sötaktiga vinden som inte längre rymmer råa flisor av vinter. Som bara är len och snäll och får sinnena att smälta och rinna över. Det är skönt och lite smärtsamt.

Innan Lund blir tåget ståendes. Vi väntar på vår tur att få köra in till stationen. Flera av spåren har fått stängas av då tusentals studenter denna dag förlorar sans och vett. Det är den där gröna filten igen. Vissa av de vettlösa tycker det är helt okay att springa över tågspår denna dag. De kommer i flock, med halvt nedhasade byxor över bleka arslen och svänger med systembolagskassar, allmedan de brölar högljutt. Det kommer liksom inga ord, bara ljud. Bara ett märkligt primitivt brölande. Jag ser dem genom tågfönstret. De är som tragiska tjurkalvar på vårbete. Pojkarna brölar. Flickorna skriker. Jag tror det är åt varandra. Jag vill minnas att det var så…

Så låter jag blicken falla ned i boken igen. Återgår till den vemodige Hjalmar Söderberg och hans ord. De är hundra år gamla och får luften att stillna, de stänger ute brölen och skriken. Men också han smakar vårens underliga gryta av välbekant längtan, den där som både är skön och gör ont. Också Hjalmar talar om vårens hopp och hopplöshet, vildhet och förvirring, sötma och sorg…

När jag kommer hem har krukväxterna närapå dött i fönstersmygen. Som på den värsta högsommardag.

It’s a jungle out there

Man får tyvärr gå ett helt kvarter med soppåsarna för där jag bor finns inget soprum. Huset där jag slänger mina sopor är inte det fräschaste. Dörren ut mot gatan är svår att få upp efter att ha blivit behandlad med allsköns verktyg. Dörren in till själva soprummet är av modellen skyddsrumsdörr och går lätt i baklås. Jag vet, för jag blev inlåst där strax innan påsk och det var ingen skön upplevelse. Det tog många skrik och sönderbankade nävar innan två hysteriska serber kom till min räddning. Den ena skrattade så han föll på knä, den andra skulle bevisa för mig att man inte kunde bli inlåst, klev in i soprummet varpå dörren gick i baklås och han fick panik där på andra sidan. 

Sedan dess avvaktar jag i det längsta med att skiljas från mina sopor. Men tre dygn gamla räkskal och jag beslöt oss för att göra slut idag så jag knatade iväg i regnet. Stannade framför glasdörren in till huset och såg att någon placerat en soffa i trappuppgången. I soffan satt tre män och diskutera ivrigt. Jag knackade på glasrutan. Kunde de släppa in mig? Nej. De ignorerade mig totalt.

Jag fibblade med låset i säkert ett par tre minuter innan dörren gled upp. Klev in med mina stinkande påsar och hälsade artigt som mamma lärt mig. De tre männen glodde på mig och fortsatte sin diskussion. De använde teckenspråk. Aha! Jag insåg att de här grabbarna skulle knappast höra mig om jag blev inlåst igen så jag smällde upp skyddsrumsdörren och drog ned den halvmeter långa regeln för att stötta upp den. Bakom mig började männen att utstöta ljud. Jag kände mig fånig men vände mig inte om. Ja, så här omständlig är jag när jag ska gå in i soprummet. Vad är det med det då?

De lät som babianhannar. Jag kikade över axeln och såg att de skrattade. Det är väl inte deras fel att de låter som apor, tänkte jag och försökte vara snäll. Döva människor låter kanske sådär när de skrattar.

Men ändå… så bisarrt liksom. Mina stinkande räkskal och jag. I världens smutsigaste soprum. Med tre brölande babianhannar i en kasserad soffa. 

Väl ute på gatan möttes jag av en folkhop som trängdes runt en liten grupp tio-tolvåriga jäntor. Småflickorna i trikå juckade frenetiskt i takt med nån vild Carola-sång som pumpades ut över trottoaren. Halvgamla män stod flinandes och såg på.  Lördag i lillhålan, folks.

Det finns sånt som bara är bisarrt…

 

Pest eller kolera?

Hela min tillvaro styrs just nu av hormoner och mormoner.

Jag vet inte vilket som känns värst.

Starstrucked

Den här betongröven tog sig till Byen idag och gick 24 000 steg! Aj. Det var länge sedan.

Den här betongröven blev ofrivilligt inblandad i en TOALETTINCIDENT med flytande skitkorvar. (Inga fler detaljer!)

Den här betongröven hamnade bredvid ett fyllo på tåget som spydde ned sig.

Men vad gjorde det?

Den här betongröven blev ju starstrucked när ingen mindre än Ghita kom in och satte sig  på gamla kvarterskrogen.

I svart med knallröd scarf elegant slängd över axeln högg hon in på buffén.

Ghita Nørby – crème de la crème!